På promenad genom stan.

Jag och Linnea har hittat hem.

Tack till Moa och Hanna som visade vägen.

Till det ballaste stället ever.

Open mic.

De som kunde sjunga.

Lira gitarr.

Spela munspel.

Allt samtidigt.

Eller inget alls.

Inbitna gamla hippies.

Som läser dikter om weed.

Och avslutar meningar med peace.

Höjden på kakan* är att det är ett kaffebryggeri.

*Once upon a time sa Lovisa detta.

Men menade Som grädde på moset.

Dagen annars.

Lite både och.

Lite sött och lite salt.

En nypa glädje en skvätt sorg.

Orealistiskt realistiskt.

När vi stöter på vår konstnärskille.

Två gånger. 

När vi får det varmaste konstnärsleendet.

Två gånger.

När vi inser att han har sett oss.

Man blir löjlig, dum och fnittrig.

När man vill vara spännande, djup och snygg.

Sen lite ångest över bilder. 

Som inte blev som jag ville att de skulle bli.

Alls.

Men sen honung i magen feeling.

När jag tänker på att min Portfolio presentation är över.

Och att det faktiskt gick awesome.

Fick veta efteråt. 

Att jag till o med hade varit rolig.

Skojat till det. 

Varit sarkastisk och ironisk.

På engelska.

Utan att veta om det.

Det talades om skratt i publiken.

Hur jag lyckades med detta är oklart.

Då jag talade om en suicide prevention walk. 

Och volleyball. 

Spännande.

Drömde att jag åt en riktig kalkonmiddag.

Med rödkål. Och mammas sås.

Jobbigt att vakna och hitta smulor av kolakaka i sängen.