Beware of the tvättmedel.

Alltid. När man var liten.

Och följde med mamma till tvättstugan.

Hjälpte till.

Så skulle man akta sig för två saker.

Inte stoppa fingrarna i mangeln. Och inte få tvättmedel i ögonen.

Ja alltså.

Det var inte så att mamma trodde att jag skulle hälla tvättmedel i ögonen.

Mer så. Att jag kanske fick tvättmedel på fingrarna.

När jag hjälpte till att hälla i tvättmedlet.

Sen liksom. Petade mig i ögat.

När jag hade tvättmedel på fingret.

Och vissa saker hänger kvar.

Liksom.

Fortfarande när jag hjälper till med tvätten.

Så tänker jag.

Att jag ska akta mig för det där rackarns tvättmedlet.

Idag. Var jag själv hemma.

Så jag var snäll.

Och tvättade.

Jättemycketvätt.

Så jag tvättade jättemångatvättar.

Och varje gång jag hällde i tvättmedel.

I den där lilla asken i luckan på tvättmaskinen.

Så tänkte jag. Nu aktar jag mig för tvättmedlet.

Inte peta i ögonen.

Tvätta händerna direkt efter.

Petainteiögonen.

Vi var på bio. Såg Sommar med Göran.

Svenskt-kul.

Iallafall.

Kommer hem. Tänker. Att det finns en hög kvar.

Tvätt alltså.

Lia bra och ta den också. Liksom.

Så jag slänger in tvätten i luckan.

Stänger.

Öppnar den lilla luckan med asken där tvättmedlet och sköljmedlet ska ner.

Häller i sköljmedel. Sen tar jag en skopa tvättmedel.

Häller i den också. Lägger tillbaka skopa.

Petar mig i ögat.

Ja. Dödsångest.

Slänger mig över tvättkorgen för att komma fram till vasken.

ASAP liksom.

Allt går i slow motion.

Tvättmedeliögat-tvättmedeliögat-tvättmedeliögat.

Det kliar. Dödskliar.

Jag kommer förmodligen bli blind. Tänker jag.

Tänker att vafantänktejaginteför.

Jag VET ju att man ska akta sig för tvättmedlet.

Har ju förtusan aktat mig för tvättmedlet hela dagen.

Men nej typiskt.

Typiskt att jag ska gå och bli blind nu.

Nu när jag ska till USA.

Och se så mycket.

Jag kommer aldrig liksom.

Våga mig nära det där rackarns tvättmedel igen.

Tittar mig i spegeln.

Och förutom att jag är kolsvart runt ögonen.

Av mascaran då.

Så dödskliar det. Fortfarande.

Ögat.

Om jag får säga det själv.

Ser lite rött ut.

Lite sådär tvättmedelskadat.

Kommer garanterat förlora lite syn på det.

Mamma får titta på det.

När hon kommer hem.

Hon är påväg till Göteborg. För att hämta Ludde+friends.

U2.

Jag fick höra lite. På telefon innan.

Har iallafall hörseln kvar.

Alltid nåt.

Ögat. As it once were.

Trampa snett. Och göra rätt.

I förrgår. Framkallade jag. För första gången.

Någonsin.

Bilder.

Egentligen. Att ha bilder i handen. Och kunna känna dem.

Är så mycket mer. Verkligt.

Än att ha ett krångligt mapp-system på datorn.

Där fotona liksom bara ligger. Instängda. Och blir o-tittade på.

Liksom.

Jag har säkert bläddrat igenom min hög med 38 bilder.

Jättemångagånger.

Iallafall.

Bilderna som jag framkallade.

Är typ som ett utkast av mitt liv det senaste året.

Resor. Mingel. Fester. Student. Bal. Festival.

Och jag ska ha dem på väggen.

I mitt rum som jag inte redan inrett i huvudet.

Tillsammans med några svartvita bilder. 

Som jag köpte i Stockholm.

Ska bli fint.

När jag sådär. Längtar hem. 

(Som tydligen ALLA gjorde. Liksom. ALLA. 

Till o med den killen som grät i duschen.

Så ingen annan skulle höra.)

Litet. Smakprov. Mittlivpåvardagsrumsbord.

Nu börjar allt bli sådär klart.

Liksom. Stipendiet som jag fick. 

Kom in på kontot idag.

Boendekontrakt. Påskrivet och skickat.

Studieförsäkran. Sjukförsäkring. Massa andra superviktiga försäkringar. Done.

Sen alla superduperviktiga papper. Som vi har fixat med.

Trampat lite snett. Med vissa grejer. 

Men ändå. Nu.

Rätt.

Det känns.

Rätt.

Allt är rätt.

Kom-ihåg-lista:

Såssoja

Tvättpåse

Inte vika mitt pass

Andra bullar.

Sitter i köket. Med mamma.

Hon förklarar. Hur det ligger till.

Med att laga mat. Hon är bra på sånt. Både lagandet och förklarandet.

Vi skriver i min bak/slash/kokbok.

Som jag ska ha med mig.

Vuxet.

Laga mat. Helt själv.

Liksom.

Ska skriva "handlelapp". Som vi säger.

Åka och handla. Mjölk. Toapapper. Tvättmedel.

Själv.

Bära kassar. Med mjölk toapapper tvättmedel.

Och liksom. Packa upp. När man kommer hem.

Vuxet.

Då blir det andra bullar.

Snackade med Carro. Och fick. Lite sådär.

Reality check.

På fredag. Två veckor. 2 v. Two weeks.

Tills vi minglar.

Tänkte på packning.

46 kilogram.

Fön.

IKEA.

Buss.

Strykjärn.

Kings of Leon.

Lakan.

Aktivera bankkort.

Ja.

Tankspridd.

Kaffekopp. Mammas kanelbullar. Leila bakar.

Om kaffe. Och om hus.

Jag tänkte såhär. Att jag ska inte skriva förens jag liksom kommer till USA.

Jag ska inte skriva nu innan. För jag har ju liksom inte.

Upplevt något än. Som har med USA att göra.

Fast ändå. Tänkte jag nu.

Att jag har ju upplevt massor som har med USA att göra.

Egentligen.

För det enda som hela familjen har ältat. Nu i sisådär några månader.

Är ju USA.

Mest hela tiden. 

Var på ambassaden nu i veckan.

Det var så USA. 

Vakter. Som bestämde. Pekade. Visade. De hade koll.

Sån koll som de bara har när de bär sina uniformer.

Vakter. Liksom.

Jag har också lite koll nu. Kan peka. På huset jag ska bo i. 

Haley House.

Det här med förväntningar. Tänkte att jag skulle förvänta mig mest ingenting. 

Tänkte att jag skulle förvänta mig något äckligt. Eller inte tänka på att förvänta mig alls.

Oförvänta mig saker.

Men egentligen. Så har jag ju redan inrett rummet i mitt huvud. Organiserat i köksluckorna. Satt upp bilder på kylskåpet. Och köpt en kaffekokare.

Förväntningar är sådär. Jobbigt.

Men sen såg jag bilden. Och känner. Att nu kan jag fokusera mer på att komma på en lösning till mitt kaffe. 

Högst upp på packlistan står:

Zoegas Skånerost

Melittapåsar

Mikael Persbrandt tavla

Haley House. Väldigt USA.