Ådjeh my lovers.

5 dagar kvar. Räknat med ikväll. Som jag har. 

Hemma.

Klump i halsen. Pmulk i neslah.

Alltså. Baklänges då.

För sådär just nu.

Känns allt lite baklänges. 

Upp och ner. 

Ner och upp.

Känns som att jag inte alls längtar.

Känns som att jag inte alls vill till USA.

Jag vill inte alls flytta hemifrån.

Men det vill jag ju.

Egentligen.

Det är bara det där.

Att säga hejdå.

Hur säger man hejdå.

Liksom rätt.

Finns det ett korrekt vis att säga hejdå på?

Det blir mer. Utdraget. Vet-inte-hur-jag-ska-ta-mig-till.

Utan pratar på. Fortsätter.

Så att man ska slippa.

Säga hejdå.

Sen när alla känner.

Att nu är det dags.

Ligger i luften. Vem ska liksom säga det.

Ska man inleda med något annat.

Liksom ett minne man har tillsammans.

Eller ska man börja gråta.

För att visa. 

Att man tycker det är jobbigt.

Att man kommer sakna.

Att man älskar.

Eller ska man hålla masken.

Visa.

Med ögonen.

Att detta klarar vi.

Att detta är skitkul. 

Att vi ska till USA då alltså.

Eller taktiken.

Att skjuta upp det.

Bara mingla på.

Låtsas som det regnar.

Fast alla vet.

Att det är nu. Dags. Att säga hejdå.

Svårt.

Igår sa jag hejdå.

Till en del.

Tänkte.

Att det var ju inte så jobbigt.

Som jag trodde.

Jag körde på taktik. Hålla masken. Visa med ögonen.

Att jag kommer sakna. Och jag tycker det är jobbigt.

Det minglades på.

Sen när jag kom hem. 

Carro somnat.

Jag ligger och tänker.

På allt och mest ingenting. Som vanligt.

Så brister det väl lite.

Kanmansäga.

Så även om jag kanske inte visade.

Supermycket mixed emotions.

Så vet ni att jag känner. 

Supermycket mixed emotions.

Såhär i efterhand.

Kan jag känna. Att jag skulle visat dem.

Mina mixed emotions då.

Men de låg hemma. 

Och väntade. På mig.

Kommer träffa en del.

En gång till.

Innan vi beger oss.

Då lämnar jag mina hämningar hemma.

I byrån.

Sverigekorg. Tack! Kommer tittas/läsas/drickas och ätas upp.

Sen. Från en sak till en helt annan.

Min dator heter Iris.

Hon är en MacBook Air.

Min blogg. Ser genom Iris ögon.

Skitsöt ut.

Men sen var jag hemma hos Sofia.

Som inte har en MacBook Air Iris.

Och insåg plötsligt.

Hur o-söt min blogg såg ut.

Genom Sofias odöpta-dators-ögon.

Så. Alltså.

Om era datorer har samma ögon som Sofias odöpta dator har:

Det är inte jag som mixtrat med olika teckensnitt.

Eller olika storlekar på texten.

Och andra sådär. Finurligheter. 

Som inte ser helt ok ut.

Mac och PC.

Ni vet.

Nu ska jag återgå till packlistor.

Att-göra-listor.

Kom-ihåg-listor.

Ni kan komma ihåg.

Att jag tycker det är jobbigt.

Att jag kommer sakna.

Att jag älskar. 

Er.